Nyligen efterlystes min
röst i den mer skolnära diskussionen om IT i undervisning. Ett hedrande
twitterinlägg undrade varför jag inte var ett stående inslag i sammanhang som
SETT-dagarna och Framtidens Lärande.
Den omedelbara reaktionen
kommer från forskarmagen. Aktörerna bakom dessa mässor har en agenda, ofta
kopplat till ett kommersiellt intresse som styr urvalet av föreläsare. Lärares fortbildning
har blivit en tjänst som det går att sälja. Denna fortbildning är dessutom ett
utmärkt sammanhang för produktplacering. Seriösa forskare göre sig icke besvär.
Så släpper magkänslan.
Allt detta är sant, problemet finns där, är ouppmärksammat och varken politiker
eller pedagogikforskare tycks ha någon vilja att förända saken. Men om man
skall tillåta sig att vara självkritisk och koppla på huvudet finns det en
annan dimension av frågan. Vad skulle jag, i ett hypotetiskt scenario där jag
faktiskt blev inbjuden till någon av dessa mässor svara?
Jag skulle tacka
nej.
Man hör hur lärarmagar
går igång. Vadå? Är det för simpelt att tala till praktiker? Passar det inte
att kliva ned från elfenbenstornet? Är du rädd för att bli avslöjad med att
inte ha något vettigt att säga?
Inte alls. Jag sa inte
att jag inte vill, jag sa att jag skulle tacka nej.
Varför skulle du tacka
nej om du vill föreläsa?
För att jag hellre vill
ägna min söndag åt att sitta med en kopp kaffe i vårsolen.
Nu förstår jag ingenting,
mässorna är väl inte alltid på helger?
Det handlar inte om mässans
datum. Det handlar om att pedagogiska institutioner enbart skriver fram vikten
av forskares samverkan med samhället i policydokument, utan att skapa
incitamentsstrukturer för en sådan samverkan. Låt mig exemplifiera med hur det
ser ut för mig. Jag tror många forskare känner igen sig av att arbeta i
liknande system men naturligtvis finns det institutioner där detta ser
annorlunda ut.
I min tjänst skall jag
fylla upp en viss timmpott varje år med olika uppdrag såsom undervisning,
administrativt arbete och forskning. Varje uppdrag måste betalas av någon
verksamhet, det vill säga någon kurs, något forskningsprojekt eller liknande.
En liten del av arbetstiden är fri, den benämns som kompetensutveckling. Det är
i denna del av arbetet som forskaren har tid för att gå på möten, etablera
nätverk, skriva forskningsansökningar, tala med journalister, vara opponent
eller sitta i betygsnämnd, genomföra sakkunniguppdrag och samverka med
samhället. För att förstå systemet bör det dessutom framgå att undervisning
räknas på ett speciellt sätt. Varje reell föreläsningstimme ger 3 arbetstimmar
i systemet (Seminarier har en 1 till 2 ratio, handledning 1 till 1). En
föreläsningstimme får alltså 2 planeringstimmar. Det säger sig självt att
kurser ofta är underbudgeterade vilket gör att man i realiteten får ta
av kompetensutvecklingstid för att göra ett bra arbete.
När det gäller forskning finns där ett anmärkningsvärt system. Forskning mäts nämligen i procent av heltid, inte i arbetstimmar. Den
procent man har i forskningstid betalar därför samma procentuella mängd av
kompetensutvecklingstiden. Alltså, en extern finansiär ger dig 60% forskning
och förväntar sig att för detta kan du arbeta 3 dagar i veckan. Den egna
arbetsplatsen förväntar sig att du inom ramen för dessa 3 dagar även allokerar
60% av din kompetensutvecklingstid. Det skapar en ganska stark stress där man
som enskild forskare måste leva upp till finansiärens förväntningar (som
har betalat för forskningen) och svara upp mot institutionens förväntningar inom ramen för samma arbetstid. I de
fall där man kan föreläsa, blogga eller tala med journalister om direkta
forskningsresultat från det aktuella projektet är detta inga problem. Jag
vågar nog påstå att det endast är i undantagsfall som yrkesvardagen är så enkel. Notera
att det finns inga incitament alls för att sammanställa andras forskning.
I detta system finns det 3
sätt för en forskare att genomföra en föreläsning i ett
fortbildningssammanhang.
1.) Hen kan göra det som
en bisyssla, ta ledigt från sitt arbete och mot arvode ge en föreläsning. Detta
kan antingen ske genom att forskaren har ett handelsbolag och fakturerar själv,
får ett arvode (A-skattsedel) eller att ett företag
bemannar sin utbildning med en forskare. I fältet IT och lärande är nog denna
senare variant inte så ovanlig. Samma företag som säljer IT-produkter till skolan
säljer även utbildning. Jag har själv
vid några tillfällen gjort sådana föreläsningar och kommit fram till att det
inte skapar några bra möten mellan skola och forskning. Jag har blivit direkt
ombedd av uppdragsgivare att anpassa mitt innehåll ”till det som säljer” och
att inte kritisera en viss friskolekoncern eftersom de stod på företagets
kundlista. Det håller inte, forskaren blir mer en konsult vars titel hålls som
gisslan för att ge sken av att arrangemanget har vetenskaplig koppling. Tyvärr
blir också en del forskare så fast i en fortbildningscirkus att de slutar
forska och tappar kontakten med vad som händer i deras fält. Istället åker de
land och rike runt så länge deras avhandling känns något sånär aktuell. Det här
är akademis motsvarighet till idol, som att värma huset genom att elda med
tidningspapper.
2.) Hen kan gå med
förfrågan till sin institution och be dem göra det till en uppdragsutbildning i institutionens regi.
När man då räknar på underlaget så används ration 1 till 3 plus restid. En
timmes föreläsning i Stockholm skulle för mig ge ca 9-10 arbetstimmar, det vill
säga förutom resan och själva framförandet ingår 2 timmars förberedelse. Jo
tack, för en publik som är vana vid superproffsiga presentationer i TED-talks
är det knappast tillräckligt för att göra ett kvalificerat arbete. Det blir
till att sitta på söndagen med sin presentation. Dessa uppdrag brukar, trots
att de är underbudgeterade i timmar, med universitets påslag bli så dyra att uppdragsgivaren
tappar intresset.
3.) Hen kan välja att
betrakta uppdraget som en del av det samverkansuppdrag som skall göras i
tjänsten. Det betyder att hen ibland presenterar sitt arbete gratis i ett
sammanhang där de som lyssnar har betalat till arrangören. En liknande modell finns
på musikfestivaler. De mindre banden får spela mot en kebablunch och en back öl
eftersom de ju marknadsför sig själva. Eftersom det är upp till den enskilde
forskaren att själv fylla kompetensutvecklingstiden, i ett system som underbudgeterar
basuppdragen, blir kontentan att man hellre använder denna tid för att hinna i
kapp med sin ordinarie undervisning eller forskning. Så är det för mig. I
realiteten tar en föreläsningstimme, om jag bygger innehållet från grunden,
en arbetsvecka. Jag behöver fyra dagar för att sätta ihop ett riktigt tajt och
bra material och sedan går ju alltid hela dagen när man är iväg. Jag får betala för att jag ställde upp genom
att sitta på söndagar och jobba i fatt med de arbetsuppgifter räknas i
systemet. Detta samtidigt som arrangören tar betalt av sina deltagare. Ändå hade jag kunnat leva med att bara få några ryggdunkar och en ljuslykta i glas som tack för insatsen om det nu var så att den där arbetsveckan jag lagt ned räknades som en arbetsvecka.
För att få till stånd ett
bättre möte mellan skola och forskning krävs det att pedagogiska institutioner
skapar goda incitamentsstrukturer för att främja forskares utåtriktade
arbete. Det är inte hållbart att mötet mellan forskare och skola skall bygga på en struktur av bisysslor. Idag är universiteten inte ens aktörer i den fortbildning som sker i
skolan kring IT och lärande. Istället är det charlatanernas marknad där skidskyttar
och före detta programledare talar vitt och brett om skola och utbildning.
Någon borde ta i det här.
Någon som inte gillar att sitta med en kopp kaffe i vårsolen.
