Ole Salsten, är han bekant? Före detta Kungsbackapolitiker
(S) som blivit mångmiljonär på att driva friskolor inom koncernen Baggium?
Eller, Peje Emilsson, även han före detta politiker (M) som äger tvåtredjedelar av Kunskapsskolan och som var pådrivande och delaktig i skapandet
av skolpengen.
Två personer som lyckats tjäna extrema summor på att driva
skolor med låg lärartäthet och därigenom få ett överskott på elevernas
skolpeng. Ett överskott som kan gå rakt ned i den egna fickan. Det är något
märkligt fascinerande över att detta är möjligt. Tankarna går till filmer som
”Blåsningen” och ”Oceans eleven” där sluga bedragare genomför listigt uttänkta
kupper. Med minutiös precision och planeringen lyckas de manipulera omgivningen
till sin fördel, innan de försvinner. Kvar står de som utsatts för bluffen och
frågar sig, hur gick det här till? Hur kom det sig att jag inte såg vad det var
som hände mitt framför mina ögon? Vad tittade jag på under tiden som
plundringen pågick?
Nyckeln till en lyckad blåsning är en avledande manöver,
speciellt om den skall ske i fullt dagsljus. Emedan politiken gjort det möjligt
att göra vinst på barn och ungdomars utbildning kommer rökridån som skymmer
detta från den samtida pedagogiska debatten och dess uppgörelse med
undervisning och instruktion.
En person som helt ovetande säkert bidragit väsentligt till
Salstens och Emilssons förmögenheter är professor Seymour Papert, pionjär
beträffande frågor om IT i skolan. Papert som jobbade vidare med Piagets idéer
avskydde ”traditionell instruktion” och grundade en undervisningsfilosofi
kallad konstruktionism (som en motpol till instruktionism). Paperts produktion
är rik och där finns flera intressanta idéer. Bland annat betonande han vikten
av att ge kunskaper som skall läras för sin egen skull i skolan ett
meningsfullt sammanhang. Matematik skulle exempelvis få ett användningsområde om
man lärde barn programmering, Men det är inte den delen av Paperts tankegods
som bedragarna tar fasta på utan en betydligt mer tveksam idé.
Papert liknande sin undervisningsfilosofi vid ett afrikanskt
ordspråk som säger att om en man är hungrig kan man ge honom fisk, men man kan
också lära honom att fiska. Överfört till skolan skall man alltså sluta ge
barnen färdig kunskap (fisk) och istället lära dem att lära sig själva (fiska).
Hans mål var att åstadkomma mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning.
En undervisningsfilosofi som tonar ned betydelsen av läraren och som i sina mer
extrema uttolkningar på ett närmast romantiskt sätt framställer eleven som en
självständig nyfiken forskare vilken läraren gör bäst i att inte störa. En idé
om att läraren inte skall vara den som ”bär” skolans innehåll utan en person
som står jämte eleven när denne själv möter och utforskar innehållet
(företrädesvis genom IT). Det är här lärartiteln byts ut mot ”handledare”, det
vill säga någon som hjälper eleven på dennes resa, inte en kunnig person som
transformerar ett innehåll på ett begripligt sätt.
För den som vill skära ned på lärartätheten i en skola
passar dessa idéer utmärkt. Tankarna lever i den pedagogiska debatten, helt
frigjorda från Papert, och transformerade till vulgärformer, inskrivna i
styrdokument och framställda som självklara sanningar i populariserad
fortbildningsform. Den konstruktionistiska utbildningsfilosofin blir det nya,
den ljusa motpolen mot en äldre skolform vilken beskrivs med ord som ”traditionell”
och ”katederundervisning”. Mot detta ”förtryck” ställs begrepp som valfrihet
och individanpassning. Retoriken är så stark att den överlever trots tydliga
siffror på att den svenska skolans resultat sjunker som en sten i
internationella mätningar. Tankefiguren passar också som handen i handsken
beträffande idéer om IT i skolan. Alltså ser vi den bäras upp även av de
företag som lever på att sälja IT-lösningar med tillhörande fortbildning till
skolan.
Så kan då det faktum att eleverna får mindre undervisning
framstå som nydanade pedagogik. Den briljanta avledningsmanövern lyckas och
arbetsformer som kan ha låg lärartäthet ses som önskvärt och bra.
Är då den svenska friskolemodellen Paperts dröm? Inte alls.
Paperts engagemang och vilja att verkligen förbättra lärandets villkor är
genuin om än oerhört naiv i det att den helt saknar utbildningssociologiska
insikter. Jag tror det snarare är hans mardröm, att se hur han, åtminstone i
fallet med svenska elever, gjort barn och ungdomar en björntjänst.
2006 blev Seymour Papert, då 78 år gammal, påkörd av en
motorcykel på en gata i Hanoi. Han fick en allvarlig hjärnskada och lever idag
med vård dygnet runt. För att finansiera hans vård och rehabilitering har en
donationsstiftelse bildats. Man kanske kunde tycka att Salsten och Emilsson
kunde skänka en slant.
